Den avancerade kassaflödesmodellen, steg för steg

Metod: Utgångspunkten är resultat- och balansräkningens förändringar under en period. Samla listan med varje post som inte är en summa eller en delsumma, och hur mycket var och en förändrades. Det är bokföringen i sin högsta gruppering. När modellen är klar har varje post utom kassaposten mappats till en kassaflödesanalys.

Logiken: Förändringarna i resultat- och balansräkningen summerar alltid till noll, vilket betyder att allt utom kassan redan är en mycket förenklad kassaflödesanalys — bara genom att titta på posterna. Matematiken kräver dock att tecknet vänds på de raderna för att de ska bli förklaringsposter till kassaflödet, vilket hänger ihop med varför intäkter är negativa i bokföringen men bidrar positivt till kassan.

Exempel: Februari. Räkenskaperna summerar till noll, vilket är det enda som måste stämma innan något av det här fungerar. Varje förändring visas två gånger: som den ligger i räkenskaperna, och multiplicerad med −1, den form den får när den når kassaflödesanalysen. Leverantörsskulder står som −90 eftersom skulden växte med 90, och nettoomsättning står som −900 eftersom intäkter bokförs i kredit. Lägg märke till att eget kapital rör sig 150, inte de 262 som perioden tjänade in. Resultatet ligger inte inuti eget kapital här — det är resultaträkningens egna rader, och det är just därför resultat- och balansförändringar kan ligga i en och samma lista utan att något räknas två gånger.

Identiteten: Kolumnen × −1 summerar redan till 63 — förändringen på kassa och bank. Ingenting är mappat än, och identiteten håller redan. Mappningen skapar inte de 63; den avgör bara hur de fördelas på rader.

Metod: Första steget är att gå igenom posterna i resultat- och balansräkningen och för var och en fråga om en enda kassaflödesrad redan beskriver den i sin helhet. Där den gör det mappas posten och hela dess förändring direkt dit, och ingenting under den behöver öppnas.

Logiken: En post är summan av sina konton, och varje konto summan av sina transaktioner. Där varje transaktion under posten hör hemma på samma kassaflödesrad ger en mappning av posten samma belopp som en mappning av varje transaktion. Det är vad som gör nivån till ett val, och det håller bara så länge hela förändringen har en enda orsak.

Exempel: I det här exemplet kan vi härleda åtta poster i resultat- och balansräkningen direkt till var sin kassaflödesrad. Posten beskrivs då i sin helhet av raden: nettoomsättningen hör i sin helhet hemma under kassaflödesraden rörelseresultat före avskrivningar. Strukturen vi valt startar vid rörelseresultatet före avskrivningar, för att visa hur mycket av det som faktiskt blir kassaflöde. Vi vet också att förändringen av anläggningstillgångarna tillsammans med av- och nedskrivningarna ger en rättvis bild av investeringarna. Men av- och nedskrivningar i resultaträkningen rymmer både immateriella och materiella tillgångar, så posten behöver brytas upp på kontonivå — och på den här nivån förblir den ej mappad. Investeringar i materiella tillgångar står därför nu på −180, och blir −200 när avskrivningen ansluter i steg 3. Upplupna kostnader är det enkla fallet: hela förändringen är just det som övrig förändring av rörelsekapital beskriver, så ingenting under den behöver öppnas. Finansiella poster går rakt till betald ränta (förutsatt att räntan betalas löpande — ligger en del av den i en periodisering behöver raden kontonivån också, och testet är detsamma). Sex kvar.

Metod: När ingen enskild kassaflödesrad beskriver en hel post, för att dess konton behöver olika, mappar du kontona i stället.

Logiken: En post är alltid en aggregering av transaktioner — och i många fall av flera konton. Därför kan vi, när en post rymmer rörelser som drivit kassan på olika sätt, bryta upp posten och mappa de underliggande kontona till den kassaflödesrad var och en hör hemma på. Det viktiga är att vi fortfarande arbetar mot full täckning: varje post ska mappas, och aldrig två gånger — vilket gäller även kontona i den post vi väljer att dela upp.

Exempel: Av- och nedskrivningar delas i två, och varje del följer med den tillgång den skriver ner. Det är här metoden skiljer sig från receptet. Den indirekta metoden drar av avskrivningen från resultatet och lägger sedan tillbaka den. Här dras den aldrig av från början: den styrs till samma kassaflödesrad som tillgången den skrev ner, där nettoförändringen −180 och avskrivningen −20 går ihop till de −200 som faktiskt lämnade banken — inventarierna betalades vid köpet, så hela tillskottet är kassa. Det finns ingen återläggningsrad, för det finns ingenting att lägga tillbaka. Eget kapital delas på samma sätt: 2091 balanserad vinst bär februaris utdelning och 2093 aktieägartillskottet, en kassaflödesrad var. Utdelningen beslutades och betalades inom månaden, så utdelningsskulden på 2898 nettar till noll; en månad då den inte gör det hör 2898 också hemma på utdelningsraden.

Metod: När ingen enskild kassaflödesrad beskriver ett helt konto, utan bara vissa transaktioner på kontot representerar ett specifikt kassaflöde, kan du använda de dimensionstaggar som finns i bokföringen.

Logiken: På samma sätt som kontona utgör en post, utgör de taggade transaktionerna tillsammans med de otaggade ett kontos saldo. Det gör det möjligt att, längs högst en dimension av taggar, bryta upp ett kontosaldo för perioden och mappa delarna till olika kassaflödesrader.

Exempel: I vårt exempel har vi skattekontot (1630), som ligger i balansräkningen under övriga fordringar. Vi kunde inte mappa övriga fordringar direkt till en kassaflödesrad, eftersom posten rymmer rörelser som betyder flera olika saker. Vi kunde inte heller mappa 1630 i sin helhet till betald skatt, eftersom kontot bär flera sorters in- och utflöden: preliminärskatt, arbetsgivaravgifter, moms, ränta samt uttag och insättningar på själva kontot. I stället har vi under perioden taggat de transaktioner som faktiskt avser betalning av inkomstskatt med taggen ”Skattebetalning”. Då kan vi plocka ut just de transaktionerna på 1630 och mappa dem till kassaflödesraden betald skatt, och mappa resten av kontots förändring till övrig förändring av rörelsekapital. Reglerar ett företag i stället var och en av dem mot sitt eget skuldkonto skiljer kontonivån i steg 3 redan dem åt, och ingen tagg behövs.

Metod: För att fånga in- och utbetalningar direkt i kassaflödesanalysen kan du mappa transaktionerna efter en regel: var motkontot i transaktionen ett kassakonto? Om ja, var raden en debet eller en kredit — och låt de två fallen gå till var sin kassaflödesrad.

Logiken: Det är här en indirekt modell blir direkt. En rad som är en debet, med kassan på andra sidan, är pengar ut; en kredit med kassan på andra sidan är pengar in. Precis som med dimensionstaggarna är det viktigaste full täckning: varje transaktion mappas en gång. Inför du därför en regel för ett konto som bara fångar transaktioner där motkontot är ett kassakonto, behövs också en regel för de transaktioner där motkontot inte är det.

Exempel: Vi vill fånga några ytterligare rader som specifikt visar kund- och leverantörsbetalningar. Fyra regler räcker: inbetalningar från kunder, återbetalningar till kunder, utbetalningar till leverantörer och återbetalningar från leverantörer. De styrs av 1510 och 2440, och gäller bara när motkontot är kassa och bank. Eftersom vi måste ha full täckning mappas 1510 och 2440 också när motkontot inte är ett kassakonto — och det är den delen som fångar upp faktureringen, momsen, nedskrivningarna och kvittningarna. Lånekontot delas på samma sätt, i ett nytt lån och en amortering, och det är så uppställningen visar upplåningen brutto: nettoförändringen på egen hand gömmer det ena inuti det andra.

Logiken: Sammansatt av den nivå varje kassaflödesrad behövde håller modellen en egenskap: varje förändring är mappad exakt en gång. Det är det som gör kontrollen mekanisk: antingen är totalen lika med förändringen på kassakontot, eller så är någon förändring mappad två gånger eller inte alls.

Exempel: Fjorton kassaflödesrader, valda av företaget. Bryt ner vilken som helst för att se vad den mappats från — en hel post, kontona under en post, en tagg, eller transaktionerna själva. Totalen är förändringen på 1930.

I en bild: Varje post från resultat- och balansräkningen till vänster, de fjorton kassaflödesraderna till höger, och mappningen däremellan. Där en av dem förgrenar sig är etiketten på varje gren regeln som delade den.

Poängen: Den första artikeln, Hur man gör en kassaflödesanalys, avstod medvetet från att nämna någon metod: den behandlade kassaflödet som en effekt av varje icke-kassaförändring och lämnade strukturen öppen. Det här är vad det valet ger. En modell behöver inte välja mellan indirekt och direkt, och rörelsekapitalraderna ovan visar varför — in- och utbetalningarna som de faktiskt skedde, och under dem den samlade förändringen som håller ihop resultat och kassa. En renodlat direkt uppställning förpassar den bryggan till en not vid sidan av; en renodlat indirekt visar aldrig betalningarna. Båda kommer ur en och samma uppsättning regler över en och samma bokföring, och därför kan de ligga i samma uppställning och ändå stämma.